Den elfte augusti var det dags. Jag hade tagit in på ett hotell i Lahtis kvällen innan för att slippa stiga upp i svinottan. Punktligt infann jag mig klockan 10 på Pajulahti idrottscenter en bit utanför Lahtis. I ett rum fullt av sladdar, datorer och den största löpmattan jag någonsin sett möttes jag av tre fysioterapeuter. Nu skulle det ske.
Ett drygt halvår tidigare hade jag fått ett VO2-max-test av min fru Rose-Marie i julklapp. Dessa tester mäter en massa saker (av vilket jag förstår en bråkdel), men det som det i korthet handlar om är att få en övergripande bild av den fysiska konditionen. I Pajulahti fick man välja mellan att göra testet på en träningscykel, i swimmingpoolen eller på löpmattan. Jag valde löpmattan.
En utförlig intervju
Jag fick fylla i en papperslapp med en massa hälsorelaterade frågor. En av fysioterapeuterna intervjuade mig grundligt. Hur ofta brukar du springa? Hur långt? Vilken takt håller du? Vilken typ av löpning - är det terränglöpning, backträning, intervaller, eller långt och långsamt? Vad är ditt personbästa på 5 kilometer, 10 kilometer, halvmaraton, maraton? Vilka är dina målsättningar?
Plötsligt blir jag lika liten och osäker som jag var som tonåring. Alla stora pojkarna spelade fotboll och sprang långt och simmade snabbt. Själv var jag inte särskilt bra på idrott, utan tyckte mest om att spela musik och teckna. Jag var inte med i någon idrottsklubb och kände mig alltid malplacerad och lite klumpig när jag någon gång vågade mig till Ekenäs sportplan. På skolans gymnastiktimmar var jag väl en medelmåtta.
Men nu skulle jag jämföras. Jag var faktiskt en smula förvånad över hur psykiskt svårt det här testet kändes, och hur jag på något sätt skämdes när jag redogjorde för min löpning. En skadad fot i vintras och den extremt heta sommaren hade tagit ner min träningsiver rejält. Jag var definitivt inte i samma skick som i fjol.
Dags för test
Så fick jag en mask över ansiktet som kopplades till en dator. Det togs blodprov ur en fingertopp, och bodymass index med ett instrument som grep tag i sidofläsket. Längd och vikt bokfördes. Så gick löpmattan igång och jag satte av i en långsam lunk.
Efter tre minuter stannade mattan. Den administrerande fysioterapeuten frågade hur jag känner mig på en skala från 1 till 20 - och bakom masken svarade jag utmärkt medan en annan fysioterapeut tog ett nytt blodprov. Tio sekunder efter att mattan stannat slog den igång igen - tre minuter till, den här gången med en aning högre fart.
Till en början var det enkelt, och treminutersperioderna gick förbi i lättjoggning. Sen blev det snabb joggning, springande. Svetten trängde fram bakom masken och jag andades tungt in i röret som förband min mun med datorn. Mera blodprov, mera fart på mattan. Slutligen rusade jag för allt jag var värd och flåsade som en flodhäst med lunginflammation. "Ska vi sluta nu?" frågade fysioterapeuten efter att testet hade pågått i en knapp halvtimme. Nej, absolut inte - jag var fast besulten om att ge mitt yttersta. Efter att ha sprungit i en minut till satte jag händerna i vädret och mattan stannade. Jag tog av mig masken och dröp av svett. Testet var över.
Resultatet
Medan jag tog en dusch i omklädningsrummet intill samlades fysioterapeuterna vid datorn för att ta ställning till mina testresultat. Jag fick beröm för att jag tydligen inte ger upp i första taget, av utandningsgaser och andningsfrekvens att döma hade jag tömt tanken rejält. Helhets-Vo2-maxen stannade på 42, vilket var sämre än den 48 jag hade väntat mig på basis av vad min aktivitetsklocka hade gissat sig till. För en fyrtioårig man betyder det en god kondition - men inte utmärkt. Det visade sig att min träning har skriande brist på en komponent: långsam och lätt löpning.
Jag hade helt enkelt tränat med för hög puls. Pressat för hårt på långpassen, och favoriserat intervaller i stället för långsam lunk. Så kan det gå när man tränar på egen hand utan dessmera mål än enstaka motionslopp och att hålla kroppen i skick. Fysiotrapeuten i Pajulahti gav en klar ordination: 80 % av träningen skall hädanefter ligga i de lägre pulszonerna.
Så det är vad jag har sysslat med under hösten. Långa länkar i långsamt tempo. Veckans långlänk får gärna vara ett knappt halvmaraton, och därtill försöker jag hinna med några ytterligare långsamma träningspass (och ett kort och snabbt). På gymmet är det lätta vikter och långa serier som gäller. Och så fortsätter jag att i lugnt tempo fila på simtekniken i poolen.
Nästa vår tänkte jag ta testet igen. Då vill jag se resultat!