I september 2020, bara några veckor efter att jag startat på heltid som företagare inom medie- och illustrationsbranschen, fick jag ett uppdrag som skulle förändra mitt liv. I korthet gick det ut på att min kompis Hanna på Folkhälsan övertygade mig om att delta i det swimrun-lopp som Folkhälsan ordnar i Noux i slutet av varje sommar.
Tanken var att jag skulle blogga från loppet och kanske locka nya hugade swimrunners till sporten. Inför loppet var jag skitskraj: det längsta jag dittills hade simmat i ett sträck var ca 200 meter i simhallens 25-metersbassäng. Nu skulle jag bege mig ut på flera mer än dubbelt så långa sträckor över de kalla och djupa sjöarna i Noux.
Här kan du läsa om förberedelserna, om hur jag fick träffa swimrun-världseliten, om hur jag och min coach / tävlingspartner Niclas Wiitala tränade febrilt för att få mig att hållas på ytan - och hur jag slutligen klarade loppet (med en actionkamera på huvudet dessutom - se video). Att hela grejen förändrade mitt liv är ingen överdrift. Numera tränar jag simning regelbundet och har fortsatt att delta i swimrun-lopp. Efter att tidigare i stort sett bara tränat löpning har jag fått ett stort nytt idrottsintresse. Lite på köpet snöade jag in (pun intended) på det här med vinterbad - och jag väntar ivrigt på att vattnen skall bli kallare!
Så här gick det när jag återvände året därpå
På tal om kyla... Den 18.9.2021 var det återigen dags för Folkhälsan swimrun. Den här gången blev actionkameran hemma, och jag deltog helt "civilt" utan journalistiskt uppdrag. Min tävlingspartner var min gamla goda kompis Julius "UK" Uusikylä - som dels är en briljant grafiker (han hade fixat designen för swimrunloppets karta) och dels är en formidabel gitarrist. I tiderna spelade vi dekadent glamrock tillsammans.
I år var det kallare än i fjol. Redan i den andra sjön (en sträcka på 450 meter) kändes det en smula obehagligt. Själva simmandet var inget problem, men jag tror att kallt vatten går åt någon djup del av hjärnan, och jag hade en lätt olustig känsla där mitt på sjön när vi crawlade fram genom det 11-gradiga vattnet. Väl i land beslöt jag mig för att trots allt fortsätta, och när vi simmade över nästa sjö kändes det redan bättre.
Mot slutet av loppet finns ett ställe där en 450 meter lång simning åtföljs av en 350 meter kort löpning, varefter det är dags att återigen simma 500 meter. Det var rått och mulet. Jag konstaterade att vi hörde till de långsammaste simmarna i tävlingen (vi löpte förbi medtävlande, som sedan simmade om oss i nästa sjö). Julius gjorde X-hopp på stranden för att få upp värmen. Vi simmade ut i det 11-gradiga vattnet. Efter kanske 300 meter märkte jag att Julius som simmade framför mig saktade av på farten rejält. Själv kände jag mig förhållandevis ok, men Julius var rejält nerkyld. Vi tragglade på mot stranden.
Väl framme fick vi saft och saltgurka. Tyvärr hade den utlovade värmande buljongen tagit slut. Framför oss låg en löpsträcka på 3 kilometer före den sista simsträckan - en chans att få upp värmen. Jag föreslog att vi lägger på ett kol i löpningnen för att vi skulle få upp värmen, vilket vi gjorde. Men Julius fick aldrig upp värmen, och att fortsätta kändes inte rätt. Efter att resultatlöst försöka springa till oss värme under ungefär en kilometer beslöt vi oss för att bryta. Den sista simningen skulle knappast gå att förverkliga ändå.
Jag drog fram en såkallad värmefilt (ni vet en sån där som ser ut att vara gjord av aluminiumfolie) ur våtdräkten, den hörde till den obligatoriska utrustningen. Julius svepte in sig i filten och började huttrande gå tillbaka längs med skogsstigen mot funktionärerna vid matpunkten. Jag sprang i förväg för att förbereda dem på att vi kanske behöver assitans med uppvärmning. När vi kom fram svepte funktionärerna in Julius i några filtar, och vi fick bilskjuts tillbaka till startområdet. Båda välbehållna.
Efteråt analysrade vi loppet. Bättre utrustning nästa gång för att klara kylan (mera heltäckande våtdräkt, och tillräckligt med merinoplagg under). Dessutom krävs flera längder i bassängen för att få upp farten. Ju snabbare man simmar desto kortare tid är man ju i det kalla vattnet. Den här gången blev det en DNF, trots att vi var på slutrakan. Men nästa år tar vi revansch!